Ja idag är det exakt 12 år sedan pappa dog och jag har tänkt på det oerhört mycket den senaste veckan faktiskt.
Är rädd för att känslorna ska komma fram i helgen i och med att jag ska dricka för det är lättare att gråta och visa känslor då faktiskt. Men zlatana sa "varför ska du vara rädd för det? om du behöver är det ju bara att släppa allt och låta det komma. Men jag tror du klarar det för du är stark"   Jo jag trodde till och med att jag skulle gråta i helgen också men det kom inget som tur är! tänker man på annat så kommer inte det allvarliga och något ledsamt fram.

Men det gör fortfarande ont i mig. Något OTROLIGT ont även om jag sällan visar det. För även om vi har det så bra som vi har det kan jag fortfarande inte undgå att tänka "undra hur det är att ha en pappa? hade jag blivigt annorlunda som person om jag haft det?" Ser på mina vänner som har papporna kvar i livet och avundas faktiskt dom, för det är en person som faktiskt betyder mycket för en, även om han må vara alkolist eller pundare så är det ändå ens far och det kan aldrig bytas bort.

Jag har nu levt 2/3 delar av mitt liv EXAKT utan honom och han var världens bästa pappa- det säger exakt alla. även om han var som han var.

Så nu avslutar jag detta deppiga - så inte Liv inlägg och säger Vila i frid pappa!

RIP.